Att Arkitektur
har ordningsproblem med kommentarerna på bloggen känner vi till. Nu har
tidskriften också fått mer oväntade komplikationer: självaste chefredaktörens
skriverier.
Undertecknad har tidigare anmält Tidskriften Arkitekturs blogg till
Pressombudsmannen för att pröva om de många gånger hånfulla och förolämpande
anonyma kommentarer som redaktionen släpper igenom (man förhandsgranskar innan
man publicerar) är förenliga med god pressetik. Jag har innan anmälan
uppmärksammat Arkitekturs redaktörer på problemet, men inte fått något gehör.
Pressombudsmannen har i vår behandlat ärendet och delgett mig och Arkitektur
sitt beslut. Igår gick Arkitekturs chefredaktör och ansvarig utgivare Olof
Hultin ut och meddelade detta på Arkitekturs
blogg. Han berättar inte bara att tidskriften blivit anmäld utan uppger
också att det är jag som anmält. Det är här Olof Hultin riktigt trampar i
klaveret.
"Det pressetiska självsaneringssystemet bygger på en hederskodex som
stadgar att anmälningar till Pressombudsmannen inte ges offentlighet. Skälet
till detta är att människor som vill anmäla publicitet som de anser sig ha
skadats otillbörligt av, ska kunna lita på att de inte riskerar att hamna i
tidningarna för att de anmäler." Detta är ett citat från ett alldeles
nyligen taget beslut av
Pressens opinionsnämnd, som är en överordnad instans till Pressombudsmannen. I
detta beslut klandrar Pressens opinionsnämnd aftonbladet.se för "att ha
brutit mot god publicistisk sed".
Olof Hultin kommer alltså med stor sannolikhet att få en
anmärkning från Pressens opinionsnämnd för sina bristande kunskaper i vad som
är god publicistisk sed. "Om en tidning klandras för att ha överträtt de pressetiska reglerna, d v
s brutit mot god publicistisk sed, skall den publicera klandret.
Tidningen skall också betala en expeditionsavgift. Den delfinansierar
PO:s och PON:s verksamhet. Tidningar med en upplaga upp till 10 000
exemplar betalar 12 000 kr." Citat: po.se. Hultins långa och (på gott och ont) inflytelserika
karriär i arkitektursveriges mediala centrum som började ståtligt med Stora
journalistpriset dekoreras nu mot slutet med någonting betydligt mindre
ärofullt. Så kan det gå.
ArkitekturSkapad av Pär Eliaeson 03 maj, 2010 10:43 Om man tar del av lite mer bakgrund och omständigheter kring tillsättandet av vår nya stadsarkitekt klarnar först situationen och förmörkas därefter snabbt igen av nya skäl. Följande begåvningsreserv var sökande till tjänsten som stadsarkitekt i Sveriges huvudstad:
Abaruza Carolina Abusafat Osama Bergqvist Maria Carlsson Bengt Christensen Peter Dufva Alexander Eliaeson Pär Eltayeb Fayka Eriksson C Anders Falk Torleif Frankel David Ibrahim A Abdi Keyzer Karolina Larsson Claes Lindborg Åsa Mahdavi Djahangir Mellos Spiridon Mir Farnaz Rossing Tomas Sjöberg Henrik Söderberg Per
????? Är posten inte mer betydelsefull än så? Vill ingen framstående arkitekt bli stadsarkitekt i Stockholm? Saknas engagemanget eller förståndet? Plötsligt kan man (med mycket god vilja) förstå varför en hyfsat erfaren projektör från ett stort arkitektkontor med starkt varumärke blir ensam kvar efter att de kommunala tillsättningsprocesserna malt färdigt.
Kanske är det så att ingen längre tror på stadsarkitektens möjlighet att påverka en stads utveckling. Rikets andra stad har inte haft någon alls på posten på decennier(!!) och i Stockholm har ingen känt till vem som haft jobbet sedan Kasper Salin. Det är väl bara jag som är naiv som tror på våra institutioners och myndigheters betydelsefulla samhälleliga roll fortfarande...
Hur
fan går sånt här till? Hur blir en knappt normalbegåvad
arkitekturhantverkare och handläggare av andra graden på Sveriges mest
överskattade arkitekturfabrik stadsarkitekt i Stockholm?! Hens första
offentliga uttalanden stödjer i alla fall mina värsta farhågor. Såhär
intellektuellt avancerat och språkligt högtstående lät det när P4 Radio
Stockholm intervjuade:
I Stockholms stads pressmeddelande får vi veta att hen tycker "det är
en fantastisk uppgift att få delta i arbetet där staden behåller och
utvecklar en stadsbild i världsklass." Detta snömos kläcker hen ur sig
bara några dagar efter att briljante Jonathan Glancey brittiskt
vällustigt elakt torpederat
detta idiotiska koncept till atomer. Perfect timing, mr Glancey!
I Svenska Dagbladet och DN
får vi veta att vår nya stadsarkitekt in spe inte vill uttala sig om
Slussen, eftersom hen "inte är tillräckligt påläst". Tror nog att det
blir lite sommarkurser för vår nya chefstjänsteman inför tillträdet i
slutet av augusti. Man kan också undra vad som är viktigt i en
rekrytering av en sådan post, intellektuellt kapital och passion för
viktiga frågor i den aktuella stadens utveckling verkar inte vara så
tungt vägande. Att stadsbyggnadsborgarrådet Alvendal med glada tillrop
basunerar ut tillsättningen är verkligen inget gott tecken. Vi behöver
inga fler nyttiga idioter i Stockholms stadsutveckling. Per Kallstenius
pensionering är (var) en stor möjlighet till en radikal förändring av
det potentiellt oerhört betydelsefulla inflytande som en stadsarkitekt i
Stockholm kan och bör ha.
Det finns någonting
som jag brukar kalla för "Filmkrönikansyndromet". Det innebär att när
man inte tror att saker och ting kan bli värre, så blir dom precis det.
Detta syndrom lär en att sent omsider högt uppskatta programledare som
Orvar Säfström och till och med Gunnar Rehlin. Att "vice stadsarkitekt"
Per Söderberg i och med den nyinrättade och krystade befattningen var
påtänkt som Kallstenius efterträdare var tämligen uppenbart. Utsikten
att Söderberg skulle bli stadsarkitekt lockade inte mig alls, speciellt
inte efter hens tendentiösa insatser i bland annat
skogskyrkogårdstävlingen. Söderberg är måhända en skicklig designer på
habil Wingårdh-nivå, men ingen teoretiskt och politiskt medveten
arkitekturtänkare av rang. Nu blev hen snopet och outgrundligt
förbigången i tillsättningen, men det verkar som hens nuvarande
befattning skall bestå. Vet inte om Söderberg blir en ny Orvar Säfström
för mig, syndromets verkningar är lite lynniga ibland. Klart är att det
vi har framför oss nu är betydligt sämre än att ännu en Per hade fått
befattningen i arv. De båda framtida politiska chefstjänstemännens
starka historiska kopplingar till den arrogant politiskt nihilistiska
själ- och ryggradslösa svensktoppsarkitekturproduktionen på Wingårdhs
är naturligtvis också oroande.
Jag ser gärna att ett
nytt syndrom träder in på den aktuella arenan med stor kraft. Låt oss
kalla det "Ebba Lindsö-syndromet" och låt oss hoppas att det får effekt
riktigt snabbt.
